Start

 Metallduk

                                AB METALLDUK

  År 1906 startade disp. Gösta Bengtsson ett metallduksväveri i ett
gammalt stall nere i Bruzaholms samhälle. Några år därefter flyttade
han verksamheten till det nuvarande läget i nybyggda lokaler. En vatten-
driven generator belägen i källaren på kraftstationen nedan levererade
större delen av elbehovet. Huset inrymmer 2 lägenheter.    
        Stugans historia går att läsa på skylten, klicka på den.
                    Mittenbilden
är tillhörande utedass.
                          

År 2007 inträffade en allvarlig översvämning av Metallduksdammen
varvid både dammfästet och den intilliggande banvallen fick svåra
skador. Kraftstationen  befann sig i ett farligt läge men hade tur.

                             

Den nästan torrlagda dammen efter reparation av väg och banvall.
                             

      Efter några år blev  även dammfästet lagat och en ny bro byggd
 så nu (2012) ser allt normalt ut igen, men med något lägre vattenstånd.
Carin i Bengtsgården arbetade länge i Vadstena för att hitta den gamla
vattendomen rörande dammen. Utan den så fanns det risk att dammen
aldrig fick bli vattenfylld igen. Men, idogt arbete gav resultat, lyckligtvis.
                                                        Bra gjort Carin!
                             

 

Erik Bogren på sin 70-årsdag 1962 på sitt rum på 2. vån. i kraftstationen,
högra änden av huset ovan.
Erik var en gammal trotjänare åt disponenten Gösta, som allt i allo i
trädgård och i övrigt utomhus.
         

       Några av kaffegästerna, Karl-Georg Jacobsson (el-gubben) längst till
                   höger, nackarna tillhör Iris och Bernt Skoglund.
      

         Det var två lägenheter i nedre våningen och två rum på övre plan.
   Här Birgitta i den östra på sin 21-årsdag 1963, myndighetsålder på den tiden.
       
            En bild från den västra lägenhetens uteplats intill bron.
                Stig-Arne och Birgitta med valpen Bullo c 1963.
     

                                         År 2013 - öde!
                  

Här en bild som visar utsikt från framsidan med stallbyggnaden i
bild. Gräset har som brukligt var bränts på våren. Hunden Bullo och
Emil Andersson bråkar som vanligt. Året c 1965.

Samma motiv 2013. 1)Sista fabrikstillbyggnaden 1970 till vänster, stallet rivet,
jordkällaren längst till vänster borta. 2)Kuskbostaden som låg vänster om den
övre bilden flyttades dessförinnan hit, c 1968. 3) Den gula bostaden har blivit röd.

 

Jordkällaren som skymtar längst till vänster på bilden med stallet
ovan syns bättre här. Kuskbostaden Kvarneryd, innan den flyttades,
syns bakom den vackert färgade lönnen.

         Kraftstationen: Fikadags med Elsa, Emil, Ingrid, Kerstin och Stig-Arne

En vy från mitten på 1900-talet taget från järnvägsövergången vid kraftstationen.

Samma vy 2014, taget från samma plats som ovan. Solhöjden är skymd av träd.


          Kuskbostaden, trädgården, mitten på 60-talet.
         Annika Gunnarsson med sin tax och boxern Bullo




Hos Erland och Elvie Schelin på Solhöjden bodde Sigrid, ett
"finlandsbarn".
 Försöker här att gå med tårna vikna under foten.                        

         Här övar hon kanske åttor på Metallduksdammen.
 

Och här har vi Solvig (eller är det Siv?) Ekström. Hon och
hennes syster bodde tillsammans med mamma Valborg och
pappa Kjell på Solhöjdens 3.dje våning.

----------------------------------------------------------------------


 




Uthus

 


 

Den pampiga 16-rums disponentbostaden Bengtsgården, uppförd 1919.
Här residerade Disp. Gösta Bengtsson fram till sin död 1948-09-06.
På balkongen som syns på mittenbilden kom han ut varje morgon och
delade ut order till sina utearbetare som fick stå nedanför med mössan
i hand, däribland Erik Bogren och Kalle Storm. Erik som var en filur, fick
alltid berätta för Kalle vad han skulle utföra för typ av arbete, då denne
hörde illa. Ibland hittade Erik på konstiga grejor åt Kalle att utföra. Han
trodde på Erik och gjorde som han blev tillsagd varpå Disponenten naturligtvis
gav Kalle en uppsträckning. Erik skrattade i smyg, den "elakingen".
Han berättade också att det var skottpengar på kråkor. För varje kråka som
gubbarna visade upp för disponenten på balkongen så slängde han ner 25 öre
till dom. Därefter skulle den döda kråkan slängas i en soptunna bakom knuten.
Nästa morgon hade kråkan hämtats och visats upp igen varvid ytterligare 25
öre inbringades. "Vi höll på så länge kråkan höll ihop" berättade Erik, det
blev många slantar för en enda fågel! Så gjorde dom med varje kråka som sköts.
Disponenten anade aldrig att han blev lurad av de illmariga gubbarna. I varje
fall så visade han inte det. Erik, som finns på bild längre upp på sidan, hade
många så´na historier som han berättade på sin 70-årsdag. Man skulle haft
en bandspelare med sig den kvällen.


----------------------------------------------------------------------------------------

Kan inte låta bli att försöka återge en liten kul historia till:
        För diverse hantverksarbeten anlitade Disponenten en man från
Ingatorp, Jösse murare. Han hette troligen Gösta, Gösta  Pettersson. Den
mannen var känd för att kunna pinka långt och  högt. Det sa´s att
han från gatan kunde pinka ända upp till 2. våningens fönster, eller från en
byggnadsställning på den ena sidan av gatan träffa väggen på den andra
sidan. Denna "färdighet" har emellertid  inget med nedanstående att göra.
       Jösse hade humor och försatt aldrig ett tillfälle att skoja/driva med
Disponenten. Så skedde även när han fick jobbet på 40-talet att installera
en nymodighet i väveriet - vattenklosetter. Disponenten tyckte det var ett
intressant projekt och inspekterade ofta det pågående arbetet. När så
detta började närma sig slutet, ville han inte att någon skulle använda
klosetterna utan hans klartecken, så han sa´ i myndig ton till Jösse:
        - "Nu vill jag att herr Pettersson ser till så att ingen använder dom
förrän JAG säjer till".
 Jösse lovade detta men fick samtidigt en ide´. I sin ficka hade han en rejäl
bit choklad som var lagom mjuk av byxvärmen. Den formades till en av-
föringsliknande klick och placerades i WC-stolen. Jösse klättrade sedan upp
på stegen för att avsluta installationen av klosetten, spänt väntande på
chefens reaktion. Och han kom, fick se klicken, studsade till och utbrast:
        - "Va´ ända in i glödheta, har dom vatt´ här i alla fall"!!!
Jösse låtsas se förvånad ut, klättrar ner från stegen, böjer sej fram över
holken, tar sitt pekfinger och rör om i kletet, stoppar fingret i munnen,
slickar av det och utbrister sedan:  - "Ja så ta mej fan"!!
Disponenten vände på klacken och försvann, utan ett ord. Om han skrattade
eller grät får vi aldrig veta, bägge är ju sedan länge borta. Även de på den
tiden så moderna högspolande vattenklosetterna är ett minne blott.

 


.....................................................................

.......................................................................

................................................................................

------------------------------------------------------------------------------------------

Oj då, nu dök det upp mer ur minnet:

Disponenten skulle ha någon form av bjudning på Bengtsgården med förnäma
gäster inbjudna. Han ville därför ha Jösses hjälp med att mura ett valv
mellan två rum. Det var ju modernt med slikt inomhus på den tiden. Men
tiden var knapp, tiden för festen närmade sig så Jösse hade bråttom. Han
byggde en ställning av trä med stöttor mot golvet och formade valvet med
tegel och murbruk. Arbetet var färdigt och skulle bara torka så skulle det
vara målat och klart, lagom till bjudningen. Då kommer Disponenten och
säger lite´ spydigt: (ville kanske ge igen för ovanstående episod).
   - "Jösse, som är en så´n skicklig murare, ska väl inte behöva stöttor
till valvet, det skall ju vara självbärande, eller hur"?
- "Jaså säger Disponenten de´" svarade Jösse, tog hammaren och slog undan
stöttorna, väl medveten om att allt skulle rasa samman, vilket det också gjorde.
Något valv blev det inte den gången. Om man hann städa undan allt före festen
förtäljer inte historien.   
-------------------------------------------------------------------------------------------- 

Ytterligare en:

Jösse höll på med att mura upp en tegelvägg vid tillbyggnad av fabriken. Det
var mitt i den kalla årstiden, kanske 15 - 20 grader kallt. Disponenten gick ut
och frågade: - "Det går väl inte att mura i den här kölden, betongen torkar ju
inte, eller hur"?
       - "Jo då, titta bara" svarar Jösse och lägger på en slev murbruk på en sten.
Betongen fryser omedelbart fast så han kan hålla stenen med murbruket neråt.
 - "Titta, den har redan torkat!" säger Jösse och flinar. Dom gillade att
munhuggas tydligen.

 


..............................................................................................................

Herr Disponent Bengtsson har här fått ett synligt bevis på tacksamhet.
( Allan Sundbrandt hittade klippet')

                 

.............................................................................................................

 

Disponenten instftade detta vandringspris, trol. i skytte.
Följande vinnare finns ingraverade:
1947 YNGVE ANDERSSON 84P
1948 YNGVE ANDERSSON 80P
1949 JOHN GUSTAVSSON 84P
1950 BENGT RUDMARK 88P
1951 C.E. GUSTAVSSON 87P
1952 YNGVE ANDERSSON 88P

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Personalen samlade utanför Metallduk någon gång mellan 1930-1940. Jonas Lindwall har lev. fotot.

----------------------------------------------------------------------------------------------
                              AB MASKINDUKSVERKEN

Disponent Gösta Bengtsson hade inte de bästa relationer till sina 3 söner. Detta hade
till resultat att han i sitt testamente såg till att dom inte fick ut något arv så länge
hans unga fru levde. Därefter skulle barnbarnen ärva tillgångarna till ett värde
som motsvarade det som gällde vid disponentens bortgång. Under tiden skulle företaget
drivas av en stiftelse med disp. Sidney Clarin som chef. Så skedde och detta pågick i
c. 30 år ända tills fru Bengtsson gick ur tiden. Därefter övergick ägandet till Sven-Eric
Johansson efter det att arvingarna lösts ut till ett värde, motsvarande det som  företaget
var värt 1948. Då det stod klart för sönerna att inget arv var att vänta, startade alla egna
företag. Erik började, liksom sin far Gösta, med att väva stål- och järnduk, i samma lokaler
som farsgubben en gång började i. När man gick förbi den röda längan på väg till och från
skolan så hördes det musik inifrån fabriken. Det var för arbetarnas trivsel, en ovanlig
företeelse på den tiden. Han fick en flygande start eftersom pappans högra hand,
Ekbom, valde att följa med Erik till hans nya företag med hela kundregistret och alla
personliga kundkontakter. Det sved nog i Gösta.

I detta hus, nära bruksdammen, bodde Ekbom med fru och 2 st. vita bulldoggar.
      
Företaget registrerades under namnet AB Maskinduksverken (AMW). Företaget
gick bra och nya ändamålsenliga lokaler kunde på 1950-talet byggas, ett hundratal
meter längre österut (bilden). AB Bruzaholms Ståldukar finns i dag i dessa
lokaler med Pentti Rytkönen som ägare.
              
              

                 På 1950-talet då företaget blomstrade                         
                 bodde ägaren Disp. Erik Bengtsson här                                
               i det i dag (2013) förfallna Bäckaskog.                
                 Det var då en magnifik villa med en                                              
                               underbar trädgård.         


                                                                                   Där borta i längan fanns                 
        Mek. verkstaden där                                      sysalen med många  sömmerskor.
       
Erik Bengtsson lät                                          Emil "Mille"  Edman var förman.
      
bygga egenkonstruerade                                  Sömnadsavd. flyttades senare  
            
vävstolar.                                                     ner till den nya lokalen ovan.
                                              
             
Han lät även bygga ett växthus 1962 med tillhörande pampig blomsteraffär, det fick namnet
Kristallen, beklätt med kopparplåt. Det har av engagerade människor på orten påbörjats ett
arbete med att försöka rädda den illa medfarna byggnaden.  
                    Då                                                                  2013

      

Ytterligare 2 bilder från 1960-talet som Rolf Wennbring bidragit med. Tack för det Rolf!


------------------------------------------------------------------------------------------
                              Tillbaka till Metallduk

Från år 1937 och framåt byggdes bostäder i närheten av Metallduk, t.ex. Tallgården,
som makarna Einar och Aina Lindqvist lät bygga 1940, se bilden nedan t.v. Dom fick med
tiden 6 barn barn (Berit, Urban, Bo, Håkan, Ulf och lilla vickevire - nej Irma hette hon)
så snart blev stugan för trång, De beslutade att bygga till huset år 1953, så i dag ser villan
ut enl. bilden t.h. Den bekläddes med s.k. spiktegel som Einar i stort själv monterade dit.
Familjen hade också en tid en "hushållsgris". Den var tam som en hund och Einar hade den i
koppel ibland. En gång hade Einar fått ett ordentligt ryggskott, han hade det ibland, men
denna gång var det värre än vanligt, han tvingades vara hemma från jobbet. Det var med
nöd och näppe han kunde ta sig över ytterdörrens tröskel. Nåväl, han blev nödgad att koppla
grisen  och gå ut med den. Mödosamt fick han över den ena foten över tröskeln, men inte
den andra. Med svåra smärtor försökta han då att lyfta tillbaka foten igen, men inte
detta lyckades heller. När Aina sent omsider (hon hade arbetat med att tvätta företagets
handdukar i tvättstugan, belägen i församlingshemmet) kom hem, fann hon sin man grensle
över tröskeln, med tårarna rinnande och en gris springande lös i trädgården. Hon kunde  då
hjälpa sin man in till sängen. Han berättade detta själv för red.
                   I huset finns idag (2014) inga åretruntboende människor.
                 Före 1953                                    Samma hus i dag 2014

Einar arbetade på Metallduk som ansvarig för trådlagret. Detta innebar att sortera in i
lagret alla olika trådkvaliteter, väga och köra ut till resp. vävstol rätt kvantitet av rätt sort
och leverera tillbaka överblivet material till lagret. Man gjorde även vissa kvalitets-
kontroller av tråden, såsom brottstyrka, att den höll rätt dimension mm. Han hade också
ansvaret för den motordrivna sirenen som styrdes manuellt med hjälp av en strömbrytare.
Detta skötte Einar med hjälp av sitt fickur. Signalen lät som ett flygalarm som man hör i
filmerna ibland. Den skulle ljuda varje gång som arbetstiden började och slutade, även rast-
tiderna. Även Bruzaholms Bruk hade en liknande och dom hördes verkligen långt.
---------------------------------------------------------------------------------------------

I Lillebo nedan bodde Gösta Bengtssons hushållerska. Den sista av dom hette Alma och
hon fick efter disponentens död bo kvar där så länge hon levde. Stugan kallades därför
i folkmun för Almagrundet. Den ligger vid vattnet nedanför Bengtsgården.
 

               I Soludden, snett över dammen, skulle verkmästaren bo.
              
Här fanns ett stort växthus dikt an mot den ljusa byggnaden. Rivet i dag.
En heltidsanställd trädgårdsmästare arbetade här. Bostadens tak syns
bakom det andra växthuset och pannrummets skorsten på nedre bilden..


Trädgårds-
mästare-
bostaden.
 

 

 

 

 

                Samma motiv 2014, växthuset borta.  
   

   

  En del av väveribyggnaden och kontor. I dag finns i lokalerna förutom
      Snuggarps, Go-kart och tillverkning av sprängskyddsmattor bl. a.

 
Metallduk expanderade kraftigt 1957 - 1967 då fabrikslokalerna
byggdes till i flera etapper. Även en fin matservering  fick man
vid den sista utbyggnaden 1967. 
Där var först Berit Lindvall  föreståndare.
              Senare tog Ingrid Eriksson (bilden) över den sysslan. 
                      

                       På bilderna från entrén nedan syns det att
                                tidens tand har gått hårt fram .

                      

Flera stora vävstolar köptes in från bl. a. Rosenfors Bruk och västtyska
Jäger, Münster och Draweba, DDR. Draweba övertog gamla Jäger-
fabriken som efter 2.världskriget befanns i DDR (Orla). Man fortsatte
där med tillverkning av vävstolar med Jägers ritningar som grund, dock
tycktes kvaliteten på maskinerna inte kunna mäta sig med övriga
tillverkares. Jäger tvingades efter krigsslutet bygga nytt i Münster,
som ligger i Ruhr-området. Metallduk vävde dukar av stål, nylon, fosfor-
brons och järntråd. Även av s.k. drilltråd, ett slags tunn "vajer", som
drillerades  här på fabriken. Allt avsett för pappers- och massaindustrin.
Det fanns dessutom en specialvävstol för tillverkning av krenelerat galler.
Ett 30-tal vävstolar upp till 11,6 meters vävbredd dunkade i 2-skift,
ibland även 3-skift.
                                    I vävstol nr 6 arbetade Algot i Pershult. Han var
svårt handikappad efter att ha varit sjuk i polio. Han och syskonen Cecilia
och Arvid bodde på den lilla gården Pershult, belägen 2,5 km upp mot Lövs-
hult. Vägen upp mot gården bär starkt uppför hela vägen. Algot åkte till
och från jobbet på en 3-hjulig motorcykel. På sommaren hade han inga
problem med det, men på vintern.... På morgonen när han skulle åka uppför
Ahrénabacken var det sällan plogat, det var inte så noga på 1950-talet,
det var heller inte den trafiktätheten som nu. Då blev det stopp för Algot.
Man såg honom då, högljutt svärande, ligga och kravla i snön, skjutande sin
mc framför sig, upp för backen. Arbetskamrater som kom i sina bilar
stannade och erbjöd sin hjälp, men Algot skulle klara sig själv i alla väder,
trots sitt handikapp. Han blev mäkta irriterad och skrek åt dem att
försvinna. Det kunde ta en timma för honom att ta sig upp för backen.
Sen på kvällen så skulle han ju hem också. Där väntade det mycket brantare
uppförsbackar! Alla som har kört vägen från Vävaregården upp mot Lövshult
förstår vad jag menar.  Efter c. 1 km på den vägen tar man av åt höger in på
den smala vägen upp till Pershult. Den består av  en enda lång, mycket, mycket
brant backe upp till gården. Hur han stod ut med dessa resor är svårt att
förstå. Han var en man som verkligen satte en ära i att alltid klara sig själv.
Alla 3 syskonen flyttade på gamla da´r ner till samhället och är nu sedan
många år borta. Algot och Cecilia finns i ett tidningsurklipp på NTO-sidan.
                                     Pershult 2014


                Maskinbrickan är  det enda som finns kvar av vävstol nr. 34
          Resten av vävstolen ligger i småbitar, nedgjutet i golvet - vansinne!!
         
 

    Invigningsfest och invigning av en del av utbyggnaden åt väster.
    Året är troligen 1958. I bakgrunden trion Wickman - Westlund - Märta
    Samuelsson som underhöll som en typisk restaurangtrio.

      
     Några känns igen. Närmast till vänster: Valborg och Kjell Ekström,
      Bengt "Lôa" och Maj-Lis Stenberg, Mary och Lennart Andersson,
 Inga-Lill och Arne "Slummern" Simonsson samt paret Sven-Erik Johansson.
                                           
   Mittemot fr. höger: Lilian Alikas (stavning?), Sigvard och Rut Wallin,
    Aina Lindkvist, Birgitta och Stig-Arne Andersson, Börje Martinsson,
                Josef Welander, Axel "i Moaryd"  samt Bengt Jansson.
I mitten vid  bordet närmast fönstren kan man urskilja Ragnar Martinsson
                                        med ryggen hitåt.

 
Vid honnörsbordet längst bort sitter styrelsen och bl. annat Disp.
                   Sidney Clarin näst längst till höger.

          METALLDUK slogs ihop med Maskinduksverken på 1970-talet
      och bytte namn till BRUZAVIROR. Företaget såldes till engelska
                    Scapa Porrit Ltd på 1980-talet och fick heta
                                    BRUZA UNAFORM.

                    Några bilder från produktionen
  Duksvetsare och uppskattad leverantör      Skedning: Börje Samuelsson och Els-Mari                          
           av siklöja: Sven-Olov Hultberg        Samuelsson. Gifta? Ja men inte med varandra!

        

                    Ihopvävning                                               2 glada vävare   
         Carola                                     Inger Johansson                   Niclas o Tore Karlsson  

   

                                                                                      
          Öglesöm                                           Siv Sjödin                            Karl-Åke  Karlsson        

   

                                                                                             Karl-Gustav Axelsson
                Arne Sköld som avsynare/kontrollant                      och Åke Nilsson

                           

                             Nylonvarp i                Stålvarp i              En trött? Timar
                             vävstol 35                  vävstol 27               Arvidsson
              

    ---------------------------------------------------------------------------
              Harriet, Birgitta och Ingegerd sitter och äter ute på en lastbrygga.
             

----------------------------------------------------------------
ETT METALLDUKSMINNE:
På dom 15-minuter som vi hade som frukostrast så hann vi inte
gå hem och äta utan vi satt vid arbetsplatsen med den medhavda
matlådan. Några vävare satte sej på bryggorna som fanns runt
vävstolarna nr 11 och 15. Där satt bl. a. Kjell Ekström (vävde i
11.an) och Arne "Slummer" Simonsson, gift med Inga-Lill på
avlöningen. Arne hade en unikabox med sina mackor i (ser ut
som en skokartong med en läderrem som handtag). Efter maten
gick en del av dom ut i smedjan för ett bloss, bl. a. Arne. Vid
hans frånvaro observerades en liten mus i närheten av Arnes
unikabox. Om den hoppade i själv eller fick hjälp är oklart.
När Arne kom ut ur smedjan tog han sin box som då var stängd
och gick till sin vävstol. Inga-Lill fick en chock på kvällen när
hon skulle fixa Arnes box och musen hoppade ur. Hon jobbade
som sagt med löneuträkning, så hon kunde lätt räkna ut att
musen inte hoppat i och sedan lagt på locket samt satt fast
läderremmen själv. Hon rusade till väveriet och gick högljutt
gråtande i transportgången mellan vävstolarna fram och tillbaka
och skällde på dom närvarande och krävde att få veta vem den
skyldige var. Elaka tungor sade att det var Kjell, men det fick
hon inte veta. Detta hände före 1960. Ja jag säjer då det!
----------------------------------------------------------------

                              Reparationsverkstaden
                              Sigvard Wallin vid kipphyveln

       
      
 

En Mema borrmaskin som den på
bilden är inte att leka med, stark
så in i h-vete. Vi var alltid två
som höll den, man skruvade dit
ett handtag uppåt i bild på vilket
vi trädde ett rör, minst 1 meter
för att hålla den i schack. Men
inte Sigge Wallin, han körde själv.
Nu höll han på med att borra några
större hål på ett ställe där man nyss hade gjutit betong till
ett fundament där en ny vävstol skulle monteras. Betongen
hade bevattnats så Sigge stod i kanske en cm vatten och
borrade. Plötsligt högg borren i och fastnade. Sigge höll
askinen stången en stund men kunde inte stänga av den.
Till slut vann maskinen och Sigge slungades iväg flera meter,
lyckligtvis åt samma håll som eluttaget fanns, så att han
kunde dra ur stickproppen, innan kabeln som snurrades runt
borren hade skadats. Han upptäcker då att han var blöt om
fötterna, undra på det, han hade flugit ur skorna och gick i
vattnet i bara strumporna. Han stack dom blöta fötterna i
skorna och satte igång med borrningen igen. Nu var det så
att borrkonan lossnade då och då. Sigge hade därför en
kraftig plankstump som han med full kraft slog maskinen
ner mot, med borren före för att morsekonan skulle fastna.
Det gick bra några gånger men till slut råkade han slå borren
rakt på elkabeln. Denna aluminiummaskin med tveksam
jordning i kombination med Sigges blöta fötter gjorde att
han blev stående några sekunder med full enfasspänning
genom kroppen. Då som först gav han upp och bad om
hjälp med borrningen.
 

Ett annat minne:
Reparatören Sigvard Wallin skulle fylla jämt, kanske
var det 60. Nå´n gång på 60-70-talet. Vi, några av
hans arbetskamrater, det var bl. a. Bernt Skoglund,
Bernt-Olov Fritz och jag, ville vara först med att
gratulera honom så vi var på plats utanför hans hus
någon minut över 24. Det var snö och gnistrande kallt,
mitt i vintern alla grannar hade gått till sängs. Fritz
hade skaffat ett par knallskott från I12 för att väcka
Sigge med. Han gick bakom huset och tände ett skott.
Det sa´ bara "pssst" om den så han fick ta ett skott till.
Och det small så in i helskotta, alla grannarna tände i
fönstren och trodde väl att det var krig. På andra sidan
vägen bodde den pensionerade verkmästar´n Johnsson.
Han vaknade med ett ryck, skrek åt frun: -"Nu
exploderade källarpannan" och rusade ner i sin källare,
fick gå upp igen med oförrättat ärende.
Nåväl Sigge vaknade förstås och frun Rut fixade kaffe
till vår medhavda tårta. Kan det ha varit 1968? Han var
född 1908, så i så fall var det hans 60-årsdag.
 

Ett nytt minne:
Sigvard Wallin älskade att jaga och fiska. Han höll bl. a.
till uppe i Ålsjön med sina nät. Det är en liten jöl i närheten
av Slättefall, 3-4 km från Bruzaholm. Han hade för ändamålet
snickrat ihop en flatbottnad båt med masonitbotten i vilken
han stakade sej omkring på vattnet. Det var en vinter med
flera minusgrader för tillfället, dock hade det varit mildare
tidigare så isen hade gått upp. Plötsligt går botten sönder
på båten och hastigt och lustigt så står Sigge i båtens
botten, på botten av jölen, vattnet nådde väl upp till bröstet
så det var ingen djup sjö, kanske 20 - 25 meter till land.
Han prövade med att gå till stranden men sjönk omedelbart
ner i djup dy, det var omöjligt att nå land på det viset. Han
hade bara att lägga sej framstupa i det kalla vattnet och idka
bröst- och klädsim bland isflaken. I bilen hade han en
arbetsoverall som han fick byta till. In i Fiaten ( var det inte
en grön mod. 1100?) och hemåt utan skor och strumpor.
I Bengtsgården bodde då chefen Disp. Sidney Clarin med
familj. Fru Clarin såg Sigge komma i bilen på väg hem och
stoppade honom då hon hade en bön om hjälp med något
VA-arbete som Sigge var kunnig i. Han vevade ner rutan och
hon fick då se hans klädsel, häpnade över hans bara fötter
och menade att han var på tok för lättklädd för tillfället.
Om han berättade för henne vad som hänt vet jag inte.
Kanske ville han framstå som en riktigt cool kille som alltid
var så här klädd på vintern.
 
Ett minne till:
På sommaren fiskade Sigge i Ålsjön bl.a. men på vintern
höll han till på sjöisarna mellan Bruzaholm och Hjältevad
där han anglade, en cykel användes som transportmedel.
En mycket kall vinterdag, kanske det var på Sjöarpssjön,
kanske Hjälten, Han såg inte en bred vak utan cyklade
rakt ner i den. Jag har för mej att Sigge landade på andra
sidan vaken med lite blodflöde i ansiktet som följd.
Cykeln försvann dock ner i vaken. Han behövde den så
han dök ner i vattnet och lyckades få upp sin cykel. Nu
var det bråttom hem, 15 - 20 grader kallt och genomblöt
och mer än en halv mil hem. Han kom emellertid bara till
Skogssjö, då hade byxorna frusit så han kunde inte
trampa runt tramporna utan tvingades be om hjälp där
och han blev hemskjutsad. Vi frågade efteråt om han inte
var rädd när han dök ner i vaken. Nä, det var ingen fara sa´
han, jag såg ju hålet där nerifrån!
Det var inte nog med det, vid minnesstunden efter Sigvards
begravning, så berättade dottern Britt (Bisse Vaselin som
Börje Martinsson så fyndigt döpte om henne till) att han
fick dyka i en gång till, han saknade sin fiskekniv, också
den fick han upp! Det var en riktig friskus!
 
Betr. Sigvard Wallin och älgjakt:
Sigge tillhörde inget jaktlag men hade ett ställe uppåt Laberg
nå´nstans där han satt på pass. Inte långt därifrån jagade
Slättefalls jaktlag. I detta lag ingick Simon Johansson,
skiftsbasen vid Metallduk. En dag när Sigge satt på sitt pass
hörde han många skott från Simons håll. Han fick av jaktlaget
senare höra att Simon sköt mot en älg som träffades, den ryckte
till och sprang några steg, stannade och stod still. Simon sköt
igen, älgen stod kvar, Simon sköt ånyo utan synligt resultat.
Detta upprepades flera gånger men älgen stod kvar. Nu hade
jaktlaget som hörde skjutandet hunnit dit för att se vad som
stod på. Dom fann älgen stendöd. totalt sönderskjuten,
fastklämd mellan två björkar - kunde inte falla omkull! Allt
enligt Sigge när han återkom efter dagens jakt där han
kammade noll. Simon ville inte tala om saken men det var
många som log brett när han gick förbi!

...................................................................................

                        Axel Lindegren vid sin kära svarv.
       
-------------------------------------------------------------------
Axel hörde mycket illa, nästan inget alls. Jag låg hemma och var
sjuk med feber, ensam sånär som på Bullo, en glad och olydig
boxer. Han behövde gå ut, jag fick då gå upp, öppna dörren
och släppa ut jycken en stund. När jag sedan ropade på honom ville han
inte komma in, han var helt döv. Jag stod i dörröppningen i bara
pyjamasen och skrek mej hes men han ignorerade mej helt. Snacka
om att jag var arg, jag var som argast när Axel gick för bi med
sin lilla chihuahua i koppel. Axel fick se mej där i dörröppningen
och sa: "Nämen, det var roligt att se dej på benen, hur står det till?"
Jag var mitt uppe i en högljudd svordomskavalkad över Bullo men
Axel svarade  bara: "Det var ju roligt att höra att du är bättre"!
och gick vidare.  Är det det som kallas "Goddag Yxskaft?"
                                                                          Stig-Arne
--------------------------------------------------------------------

                                             Klickbara bilder
          Rikard Andelius
              fixar en           Bernt Skoglund,   Stig-Arne svetsar   Rolf Wennbring
          spiralfjäder           Anders kollar          på en truck           böjer plåt

      

   

Tyvärr så avled Kjell av en hjärtinfarkt
mot slutet av cykel-vasan som han deltog i
den 15/8 2015. Vi sörjer en god arbetskamrat. 
        VILA I FRID!



När Kjell började som reparatör på Metallduk
så bodde han i Hjältevad där fadern var stins.
Efter tiden på Metallduk var han en tid
ansvarig för grönområdena på golfbanan i
Skedhult, Eksjö.

      

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

            Verkstadsklubben
                   Bak: Arne Sköld, Stig-Arne, Börje Samuelsson, Torsten Krieg,
                          Främre: Göran K, Birger Arvidsson, Torgny Karlsson
                        

                                Kontorspersonalen 1987
Bakre raden:
Ethel Arvidsson, Inga-Britt Martinsson, Olov Holm, Iréne Svensson, George Cameron, Kari Wallinski, Bertil Westerström,
Åsa Adolfsson, Irene Skoglund, Gun Poggense, Donald Selldén, Kerstin Carlsson, Per-Olov Zandén och Sune Andersson.
Främre raden: Gun-Britt "Gunne" Lagerström, Lars Johansson, Yvonne Söderberg. Wide Söderberg, Thore Nilsson, Krister
Barijard,  Lars-Erik Westlund och Lennart Ekenberg.


 



Karl Georg "Jacob" Jacobsson var också brandchef i den lokala brandkåren som fanns vid Metallduk.
En stationär spruta fanns i brandstationen som låg nere vid dammkanten. Där fanns även en mindre
spruta i ryggsäcksmodell. 1. maskinist var Sigvard Wallin, 2. maskinist var Bernt Skoglund. Arbetare
vid företaget utgjorde resten av kåren. Det fanns ett antal brandposter på fabriksområdet anslutna
till systemet. Sprutan och systemet provkördes av Wallin varje lördag innan arbetstidens slut, det var
före 40-timmarsveckan. Senare placerade man en gammal brandbil i den s.k. koksboden (stallet) med
mening att Metallduks brandkår skulle kunna bistå den ord. brandkåren vid bränder i närheten. Det
hela lades ner på 60-talet.

                          PIMPELTÄVLING.

             Under några år arrangerade företaget pimpeltävling
                     för de anställda på metallduksdammen.

                     I förgrunden f.d. verkmästaren                                      Bak t.h. Göran Karlsson  
                           "Jödde" Johnsson.                                                Fram: Jödde och Loi Vares
       

                        Birgitta Andersson                                                     Gurli Karlsson
               
                                                   


         Einar Lindkvist och  Axel i Övrafuse                           Paul Lind och Inger  Nygren                      
 
                                               

      Den glade el-"hövdingen" Karl-Georg Jacobsson med en urdrucken whiskyflaska i hålet.
     

                             TENNIS.
Metallduk anlade en tennisplan nära Bengtsgården för arbetarnas fritid och rekreation. Den var riktigt
proffsig, inte belagd med asfalt, nej med riktigt rött grus. Där spelades Metallduksmästerskapen 1965.
Det var de två självutnämnda finalisterna Stig-Arne och Bernt Skoglund som gjorde upp i finalen.
Spelet var jämt med en liten fördel för Bernt som vann första set. Det började bra för honom även
i andra set då det hände. Duggregn! Bernt som hade glasögon fick svårt att se bollen, vilket utnyttjades
av den sluge Stig-Arne som då ännu inte behövde använda glasögon, han vann andra set samt även det
avgörande tredje.  Stig-Arne ville inte riskera att förlora den titeln och ställde därför aldrig upp
i någon ny titelmatch, därför är han ännu idag regerande Metallduksmästare.  HURRA!!
Som synes på bilderna nedan så är nog risken inte så stor att banan kommer användas igen.
                          Bilderna togs 2014. Klicka på dem för större format.
       

 

                   Några metalldukssömmerskor på resa i Stockholm. De ville bl. annat
                       äta på Operakällaren, och gjorde så också.
                                    Lilian Alikas, Birgitta och Birgit Carlsson.                    Lilian, Birgit och Siv Sjödin.
           

       
        .....................................................................................................
               Gurli Karlsson och Siv Sjödin på promenad i solen  vid Täckaudde 2016-03-28.
        
.............................................................................................................

                                                             Gruppmöte?
                                          Ingegerd Blomander, Britta Martinsson,
                                                   Birgitta, Lilian och Birgit.

                                 

                          Produktionen lades ner 1992/1993 och flyttades till en
                                                liknande industri i Gusum.
                                            Smålands-Tidningen 22/2 1992
                                              

För att ingen skulle kunna ha nytta av dessa felfria maskiner, skars dom ner i
småbitar och göts ner i golvet. Det fanns c 1 meter djupa valv under varje vävstol
för att man skulle kunna reparera dessa stora maskiner underifrån. I dessa "hål"
ligger alltså maskinresterna, ingjutna i betongen. Vilket resursslöseri!!! Fy f-n!!
Jag lyckades emellertid rädda maskinskylten som finns längre upp på sidan.
Men - en vävstol lämnades kvar i den östra fabriken för att senare flyttas upp till
Gusum. Sedan såldes fabrikslokalerna. Men något gick snett i köpekontraktet.
När vävstolen senare skulle monteras ner för transport till Gusum, så hävdade
lokalernas nye ägare att den var att anse som tillhörande lokalen då den var fast
monterad i golvet på ett specialgjutet fundament, och fastsatt med många bultar.
Det blev alltså en tvist mellan båda lägren. Tingsrätten höll emellertid med lokal-
ägaren och dömde till hans fördel. Därför kunde Pentti Rytkönen starta företaget
Bruzaholms Ståldukar och påbörja tillverkningen av stålduk i den maskinen. Var
det någon som kände en gnutta skadeglädje över domstolens utslag? I alla fall jag!
                                Vi håller på dej Pentti!

       
 Även  industrin i Gusum har lagts ner, den engelska ägaren behövde,
            tack vare EU, inte längre ha någon tillverkningsenhet i Norden.
----------------------------------------------------------------------------------
             I det gamla snickeriet där Gustav Johansson och Erling Sandberg
          huserade (senare Stig Ivarsson och Birger Arvidsson) och tillverkade
            emballage till dukar och viror finns i dag Snuggarps "Lite av Varje"

      Surfa till www.snuggarps.se så får du veta mer.

                Här ett klipp ur Smålands Tidningen 6/12 2001
          

                              Smålands Tidningen 16/11 2002
       

Många tror att Snuggarp ligger i Skåne. Det kanske finns även där, men
faktum är att det fanns en hage i Bruzaholm som kallades för Snuggarps
hage. Den låg ungefär där Villagatan slutar, vid tennisplan. Det var en
öppen plats i skogen dit vi gick ibland på skolans idrottstimmar för att
spela fotboll eller landbandy t.ex.
---------------------------------------------------------------------------

               Det är inte trevligt med olyckor,
              men ibland händer det. Gunne Johansson,
                på väg hem ifrån jobbet på Metallduk,
                  förolyckas i oktober 1960.